Äventyr

Nu sitter jag på bussen från Lahtis till flygplatsen i Helsingfors. Kommer att resa i nästan två dygn, målet är Buenos Aires. Att resan tar så lång tid beror delvis på att jag är snål och glömsk: har länge vetat att vi flyger från Arlanda men bokade mitt flyg dit först för ett par veckor sen. Så det blev ett morgonflyg. Har i alla fall god marginal till flyget från Stockholm som går vid 17-tiden. Sen blir det en natt på Istanbuls flygplats och en resdag till och summa summarum: jag firar nyår i Sydamerika.

Istun bussissa matkalla Lahdesta Helsinki-Vantaan lentokentälle. Matkaa on edessä melkein kaksi vuorokautta ja päämääränä Buenos Aires. Osittain matkan pituus johtuu siitä, että olen pihi ja unohtelias: olen jo pitkään tiennyt, että lennämme Tukholmasta, mutta varasin oman lentoni sinne vasta pari viikkoa sitten, ja näin sain aikaisen herätyksen, vaikka lähtö Arlandan lentokentältä on vasta iltapäivällä viiden aikoihin. Siihen päälle yö Istanbulin lentokentällä ja toinen matkustuspäivä ja sitten juhlin uuttavuotta etelä-Amerikassa.

Morgonselfie på bussen. Yo Lahtis.

Ojojoj!

Ojojoj! När jag började blogga tänkte jag att "det blir så kul sen om några år att läsa alla inlägg". Och det blir jätte jätte kul... om jag skriver något!!

Så ett meddelande till min framtida jag som läser denna blogg: Jag har jätte bra ursäkter till min bloggtorka! Jag har jobbat, burit drottningkrona, ätit choklad och dansat till det här. Jag har också packat allt jag äger i lådor och väskor och flyttat ut från min lägenhet. Sen har jag städat "för noggrant", detta enligt min pappa som inte varit hyresgäst hos någon på 31 år. Dessutom har jag träffat vänner, skålat för deras kärlek och försökt hänga med twitterflödet. Det innebär att jag varit sur på Zlatan och andra som förlöjligar damidrott.

Som tur märker jag, att andra har också haft ont om tid för sina bloggar.. Hade nästan ångest när jag öppnade "bloggar"-fliken i webbläsarens favoriter nu ikväll... Men det verkar som om jag inte får jätte mycket sömnbrist i natt. Gött, för jag är trött.

--

Kun aloin blogata, ajattelin, että voi miten kivaa on sitten lukea blogia muutaman vuoden päästä... Ja olisihan se, jos kirjoittaisin jotain!!

Joten viesti tulevaisuuden minälleni, joka lukee tätä blogia: minulla on tosi hyviä (teko)syitä blogin laihoihin päiviin! Olen tehnyt töitä, kantanut kuningattaren kruunua, syönyt suklaata ja tanssinut tämän laulun tahtiin. Olen myös pakannut kaiken mitä omistan laatikoihin ja laukkuihin ja muuttanut asunnostani, ja siivonnut asunnon "liian tarkasti". Tämän arvosanan antoi isäni, joka ei ole ollut vuokralaisena 31 vuoteen. Lisäksi olen tavannut ystäviä, kippistellyt heidän rakkaudelleen ja yrittänyt joten kuten pysyä mukana Twitterin virrassa. Se tarkoittaa, että olen murjottanut Zlatanille ja muille, jotka naureskelevat naisurheilulle ja puhuvat/kirjoittavat siitä alentavasti.

Onnekseni huomaan, että monet muutkin ovat bloganneet varsin vähän viime päivinä. Hyvä niin. Minua melkein jännitti kun avasin internet-selaimen suosikkien "bloggar" kansion. Mutta jesh, ei tältä yöltä tulekaan välttämättä hirveästi miinusta unitilille.

I december har tiden verkligen sprungit. 

Tänk, att ungefär såhär dags om tio dagar landar jag i Buenos Aires.

Mmmm.. Jag tänker på det lite...
Sen ska jag slå in julklappar. 

Joulukuussa aika on todella juoksut. 

Ajatella, että suunilleen näihin aikoihin kymmenen päivän päästä laskeudun Buenos Airesiin. 

Mmmm... Ajattelen hetken sitä...

Sitten paketoin joululahjoja. 

Helsinki

Tillbaks i Helsingfors. Sovmorgon, tvättberg, och mathandel.
Frukost, olästa bloggar, nästa blogg, nästa sida... Nästa maskin tvätt och några texter till.

Oh Beyonce har visst släppt nytt album. Ser och hör på henne och blir imponerad och inspirerad.

Pinterest, P3, jaha återigen dags att springa till tvättstugan. I Ostrava fick man röka inomhus det vill säga: precis allting ska tvättas.

Rena kläder som torkas börjar nu erövra lägenheten. Jag borde packa. Om två veckor är det någon annan som bor i den här lägenheten.

Men orka mallorca. Jag är ledig.

--

Takaisin Helsingissä. Myöhäinen herätys, pyykkivuoren kasaaminen ja ruokakauppaan.
Aamupala, viikon lukemattomat blogit, seuraava blogi, seuraava sivu... Seuraava koneellinen pyykkiä ja sitten muutamia tekstejä.

Kappas Beyonce on tehnyt uuden levyn. Kuuntelen, katselen ja ihailen ja inspiroidun.

Pinterest, Sveriges Radio P3, jaahas ja taas aika kipittää pesutupaan. Ostravassa sai tupakoida sisällä joten kaikki vaatteet on pestävä.

Nyt puhtaat pyykit valtaavat asunnon. Minun pitäisi pakata, kahden viikon päästä tässä asunnossa asuu joku muu.

Mutta ähh, ei nyt vielä. Olen vapaalla.

Ostrava

Jag är inne i VM-bubbla just nu. Och idag är det söndag och Finland-Sverige i final. 

En drömarbetsdag.

--

Olen MM-kuplassa ja tänään viikko huipentuu MM-finaaliin Suomen ja Ruotsin välillä.

Aika unelmatyöpäivä.

Delar av veckan enligt mobilen/osia viikosta puhelimen mukaan:

Bäst stämning hittills

Bryter radiotystnaden från Ostrava med ett meddelande: 

Vi vuxna är världens surpuppor som publik. Australien och Ryssland spelar en match om placeringarna 9-12 och hallen dansar, studsar, skriker och trummar.

--

Me aikuiset olemme tylsimyksiä yleisönä. Australia ja Venäjä pelaavat sijoituksista 9-12 ja Cez Arenan katsomo hyppii, laulaa, rummuttaa ja tanssii.

BRA JOBBAT JAG

Jag för en vecka sen:
Mmm när jag kommer tillbaks från VM är det redan den 16 december. Jag är ledig en dag, jobbar sex dagar och sen är det julafton.
Men som tur har jag en lång helg innan jag åker. Jag hinner fixa så mycket innan resan. Jag ska städa, handla och fixa alla julklappar, pyssla och göra julkort. Jag ska skriva en bok och kanske hinner jag gå igenom min garderob också. 

På minuskontot idag: Jag har inte städat. Jag har varken pysslat, fixat eller handlat julklappar, förutom en. Jag har inte hämtat grejerna jag behöver med mig till VM från jobbet. Jag har inte skrivit min bok och jag har inte gått igenom min garderob.

På pluskontot: Jag har fixat en julklapp. Jag har köpt pysselgrejer. Jag har städat min "just nu" spotify lista och uppdaterat jul-listan. Jag har börjat packa det vill säga jag har lagt kläder på soffan. Jag har kommit på att jag kan köra trappor på photo booth. 

Minä viikko sitten:
Vitsi aika juoksee. Kun tulen takaisin salibandyn MM-kisoista, on jo 16 joulukuuta. Olen yhden päivän vapaalla, sitten olen kuusi päivää töissä, ja sitten onkin jo jouluaatto.
Onneksi minulla on ennen kisamatkaa pitkä viikonloppu. Ehdin tehdä niin paljon! Ehdin siivota, ostaa ja fiksata joululahjoja ja jopa askarrella joulukortteja! Voin kirjoittaa kirjan ja ehdin varmaan käydä läpi vaatekaappini sisällön. 

Miinus pisteitä tililläni tänään: En ole ostanut, fiksannut tai askarrellut joululahjoja, paitsi yhden. En ole siivonnut, enkä ole hakenut töistä tavaroita, jotka tarvitsen mukaan MM-kisoihin. En ole kirjoittanut kirjaa tai käynyt läpi vaatteitani.

Plus pisteitä tililläni tänään: Olen ostanut yhden joululahjan ja askarteluvälineet. Olen alkanut pakata eli levittänyt vaatteita sohvalle. Olen siivonnut "just nu" listani spotifyssa ja päivittänyt joululistani. Olen keksinyt, että voin leikkiä rappusleikin photo boothissa. 

Salibandy vs Innebandy

Damernas innebandy-VM har kört igång och igår spelade Finland och Sverige mot varandra. Det började huvsat bra utifrån Finlands perspektiv. Svenskar svor på samma sätt som många gånger förr: Mäkelä, Mäkelä, Mäkelä. Jonna Mäkelä i Finlands mål var otroligt bra, Sverige var bättre och vassare än Finland, men Finland kämpade.

Efter första perioden blev det i stället finnarna som svor. Sverige var mycket skickligare med bollen och gav sig inte framför Finlands mål och vann till slut 8-2. Sveriges Anna Jakobsson gjorde två backhandsmål. Åtminstone en av dem med en hand, på egen retur. Undrar hur många hundra sådana hon har gjort?

Men matchen är redan gårdagens nyheter. Och utifrån Finlands perspektiv är det tur att VM-guldet avgörs på en match. Man behöver inte vara bäst av fem. Man behöver "bara" vinna en final. Ja, och ta sig till finalen.

På tisdag åker jag till Tjeckien. Det är jag mycket, mycket, mycket pepp på! ...även om ryktet säger att internetkopplingen är dålig och det har alltid varit struligt att vara vegetarian i Tjeckien. Men hallå, jag ska till Tjeckien och jobba på innebandy VM. Det är FETT!

--

Naisten salibandyn MM-kisat ovat alkaneet ja eilen kohtasivat Suomi ja Ruotsi. Suomen näkökulmasta katsoen peli alkoi ihan hyvin. Ruotsalaiset kirosivat ensimmäisessä erässä samalla tavalla, kuin monta kertaa aiemminkin: Mäkelä, Mäkelä, Mäkelä. Jonna Mäkelä Suomen maalissa oli todella hyvä, Ruotsi oli parempi ja tarkempi kuin Suomi, mutta Suomi tsemppasi mukana.

Ensimmäisen erän jälkeen olikin Suomen vuoro kiroilla. Ruotsi oli paljon taitavampi pallon kanssa, pelasi tilanteet Suomen maalilla loppuun asti, ja voitti lopulta 8-2. Ruotsin Anna Jakobsson teki kaksi maalia rystyllä. Ainakin toinen oli yhdellä kädellä, omasta riparista. Montakohan sataa sellaista maalia hän on tehnyt?

Mutta peli on jo eilisen uutisia, ja Suomen kannalta katsoen on onni, että MM-kulta ratkaistaan yhdessä ottelussa. Maailmanmestarin ei tarvitse olla paras viidesta finaalista, riittää kun voittaa "vain" yhden finaalin. Niin, ja pääsee sinne finaaliin.

Tiistaina minä lähden Tsekkiin. Odotan sitä megasuperduper paljon!! Huhut kertovat, että internetyhteys siellä on huono, ja Tsekissä on aina ollut hankalaa olla kasvissyöjä. Mutta haloo, olen lähdössä Tsekkiin töihin salibandyn MM-kisoihin. Se on SIKKE SIISTII!

6/12

Morfar hade fel glasögon med sig i kyrkan och kunde inte se texten i psalmboken men kunde sjunga utantill. På kyrkogården insåg för första gången ordentligt att morfar har varit med och begravt sina föräldrar, sin fru och två av sina barn. Oj. Det krävs mycket krafter för att bli äldst.

Snittåldern på hembygdens självständighetskalas var högre än på svenska nämndemännen och svart dominerade gästernas klädsel. Kören sjöng mäktigt och talaren pratade bland annat om jämställdhet, kvinnors styrka och samarbete mellan länderna. High five talaren, det var ett fint tal!

Hemma hade mamma och pappa fyllt sin kyl med alla mina favoritgrejer. Efter en lång middag hade vi alla matkoma.
Bra firat vi.

--

Nappasin vaarille kirkkoon mukaan väärät silmälasit, eikä hän nähnyt virsikirjan tekstejä. Suurimmaksi osaksi hän osasi silti laulaa mukana. Hautausmaalla tajusin ensimmäistä kertaa kunnolla, että vaari on haudannut vanhempansa, vaimonsa ja kaksi lastaan. Hui. Vaatii paljon voimia tulla vanhimmaksi.

Kotikuntani itsenäisyysjuhlan keski-ikä oli korkea, ja vaatteissa värimaailmaa hallitsi mustaa. Mieskuoro lauloi mahtipontisesti ja juhlapuhuja puhui muun muuassa tasa-arvosta, naisten voimasta ja maiden välisestä yhteistyöstä. Yläfemmat puhujalle, se oli hieno puhe!

Kotona äiti ja iskä olivat täyttäneet jääkaapin kaikilla minun herkuillani. Pitkän ruokailun meillä oli yhteinen ruokakooma.
Hyvin juhlittu me!

ÄÄÖÖÄÄÄÄÄÄ

Helt plötsligt skrek jag ÄÄÄÄ hemma i morse.
Hade mitt liv varit en film hade jag skrikit något vackrare. Kanske oj! sådär glatt och fint.
Men nu var det ÄÄÄÖÖÖÄÄ, en konstig blandning av vokaler som bär punkter som hatt.
Det var världen utanför mitt fönster som väckte denna reaktion: det var så vackert. Stora snöflingor föll långsamt ner bakom julstjärnan och fönstret. Ohh. Precis som i en film.

Efter vokalchocken och en stunds beundran tog jag kameran och försökte fånga stunden med den. Men snöflingorna fick rampfeber och försvann. Men det blev mysiga bilder ändå.

Yhtäkkiä huusin ÄÄÖÖÄÄÄ kotona tänään aamulla. Jos elämäni olisi ollut elokuva, olisin huutanut jotain kauniimpaa. Ehkä Oi!, sillä tavalla iloisesti ja herkästi.
Mutta huusin spontaanisti ÄÄÖÖÄÄÄ. Omituinen vokaaliääntely johtui kauneudesta ikkunani toisella puolella. Joulutähden takana leijaili hitaasti kohti maata suuria lumihiutaleita. Ihan kuin elokuvissa!
Vokaalishokin jälkeen otin kamerani ja yritin tallettaa hetken senkin avulla. Lumihiutaleet alkoivat ujostella ja katosivat. Mutta joulufiilistely kuvia sain silti.

Vuxenpoäng

Jag är fortfarande medlem i kyrkan men går in så ofta där. Dop, bröllop och jul brukar vara tillfällen då jag sitter i dessa maffiga byggnader och sjunger psalmer. De är glada tillfällen och jag ler när jag är där, men jag brukar varje gång få lite ångest när jag tänker på allt det lidandet som kostats för att bygga upp kyrkornas höga väggar.

Men i morgon ska jag gå i kyrkan. Efter jobbet idag tänkte jag åka till landet och på landet firar man självständighetsdagen i kyrkan.

Jag förundras ofta över att jag börjar bli så vuxen. Tänk. Jag ska gå i kyrkan och fira självständighetsdagen med mina föräldrar. Som tur har jag även packat med en glitterklänning som jag ska ha på mig på kvällens fest med kompisar. Det lindrar min pensionärskris.

Dessutom skaffade jag mig en julkalender som inte innehåller choklad.
Jag blir aldrig lika ung och dum igen.

PS. Måste påpeka att jag inte läser dödsannonser i tidningarna.

Julafton 2011. Jouluaatto 2011.

Olen edelleen kirkon jäsen, vaikken käy kirkossa kovin usein. Ristiäiset, häät ja jouluaatto ovat tilaisuuksia, kun istun kirkossa ja laulan virsiä. Ne ovat iloisia hetkiä ja saavat minut hymyilemään, mutta joka kerta tunnen vähän myös ahdistusta siitä, paljonko kärsimystä kirkon korkeisiin seiniin on pistetty, jotta ne on saatu seisomaan.

Huomenna menen kuitenkin kirkkoon. Ajattelin työpäivän jälkeen mennä maalle, ja maalla itsenäisyyspäivää juhlitaan kirkossa.

Hämmästelen usein aikuistumistani. Ajatella, että olen menossa kirkkoon vanhempieni kanssa juhlistaakseni itsenäisyyspäivää. Onneksi pakkaan laukkuuni myös glittermekon, jonka laitan illalla kavereiden juhlaan. Se helpottaa eläkeläiskriisiäni.

Sitäpaitsi, hankin eilen joulukalenterin jossa ei ole suklaata.
En tule koskaan olemaan yhtä nuori ja tyhmä kuten ennen.

HUOM!!! En lue vielä kuolinilmoituksia lehdestä, tai mistään muualtakaan.

Eat, sleep, rave, repeat

Jag visste inte att tiden skulle ta det på allvar när jag förra veckan tweetade att den skulle springa. Som den har spurtat! Jag vet att man ska fånga alla dagar och så vidare men säger ändå yeheeej!

Mitt liv är ibland som en intervallträning tack vare oregelbundna arbetstider. Senaste veckan har dagarna som sagt sprungit, och damernas innebandy VM stå snart på min "att erövra"-lista. Jag åker till Tjeckien nästa tisdag och kommer hem måndagen där efter. Då får jag öppna jättemånga luckor i min julkalender.

Och innan den intensiva VM-veckan får jag en långhelg och tid att lösa korsord.

Just nu har jag fina drömmar att titta på. Så jag gör det.

--

En arvannut, että aika ottaisi viime viikkoisen kehoitukseni juosta niin tosissaan. Minkä spurtin aika on tehnyt! Tiedän, että pitäisi tarttua hetkiin ja napata kaikki päivät, mutta sanon silti, että yeheeej!!

Elämäni on välillä intervalliharjoittelua, kun epäsäännölliset työajat rytmittävät arkea. Nyt päivät ovat kuten sanottu juosseet, ja naisten salibandyn mm-kisat ovat seuraavaksi valloitettavien listalla. Lähden Tsekkiin ensi tiistaina ja palaan Suomeen seuraavan viikon maanantaina. Silloin saan avata lonta joulukalenterin luukkua.

Ja ennen tiivistä kisaviikkoa saan pitkän viikonlopun ja aikaa ratkaista ristikoita.

Minulla on juuri nyt kivoja unia katsottavana, joten katselen niitä.

Tillbaka på landslagsläger - Takaisin maajoukkueleirillä

"Tänk att jag är här. Titta. Där är Eija Pasanen och Suvi Saukko. Och jag står i mål. Det här är stort. Wow."

"Jag kommer aldrig komma med i laget. De kommer att säga till mig att nu har du fått några landskamper, nu är det dags för någon annan att ta över. Jag har fått min chans. Oooooohhh varför behövde jag vara så jävla skitdålig på de sista träningarna..."

"Vi ska slå dom. På hemmaplan ska vi ta VM guld. Ja. VI. Vi är bättre än någon annan, och definitivt starkare än Sverige."

Jag minns faktiskt inte om jag var i Eerikkilä med damlandslaget (vårt sista läger inför VM var i Spanien, mmm...). Oavsett, att besöka landslagets träningsläger inför VM väckte många minnen. Mest glada. Visst, vi tog inte VM-guld, varken med U-19 eller med damlandslaget. Men vilka erfarenheter mina två VM-turneringar var! Och vägen till att bli uttagen i VM-truppen! Ojojojoj! Glädje, tårar, besvikelse, frustration, hopp...

Framför allt med U-19 hade vi många träningsläger i Eerikkilä. Det allra första lägret var då det största som hade hänt mig. Det var i Eerikkilä som de stora stjärnorna kom med. För att komma till Eerikkilä, fick man flera gånger springa till postlådan och se i fall de kommit ett brev som säger att man lyckats på det senaste träningslägret och blivit uttagen till nästa fas. Jag tror det var minst tre-fyra sådana brev innan det kom ett brev som välkomnade en till Eerikkilä.
Hade man kommit till Eerikkilä, hade man kommit riktigt, riktigt långt.

Igår stod jag där som reporter. Damlandslaget laddade inför VM, jag intervjuade och jobbade.
Hmm.. De kanske tar det där VM-guldet nu... Och jag är inte med...

Visst, ibland längtar jag som sjutton att vara elitspelare igen.
Men jag är mer och mer okej med att jag inte är det längre.
Och just igår kände jag att attans, bra gjort Hanna. Det var starkt och modigt.
Jag slutade med något jag hade vuxit upp med, något jag älskade.
Men jag slutade inte existera även om jag slutade vara målvakt.

Och jag kom till Eerikkilä. Igen! I snyggare kläder dessutom.

"Ei vitsi, täällä mä oon. Tossa pelaa Eija Pasanen ja Suvi Saukko. Ja mä olen maalissa. Tää on oikeasti iso juttu. Vau."

"Mä en pääse ikinä joukkueeseen. Ne sanoo, että kiitos kiitos, sä olet nyt saanut muutaman maaottelun, nyt on muiden vuoro. Mä oon jo saanu mahdollisuuteni. Miksi mun piti olla niin hemmetin mielettömän huono viimeisissä harjoituksissa..."

"Me voitetaan. Me otetaan MM-kultaa kotikentällä. Kyllä, juuri me. Me ollaan parempia kuin kaikki muut, ja vahvempia kuin Ruotsi."

En muista, olinko koskaan Eerikkilän urheiluopistolla naisten maajoukkueen kanssa, tai montako kertaa olimme siellä (meidän viimeistelyleirille oli Espanjassa, mmmm...). Mutta naisten maajoukkueen viimeistelyleirille saapuminen Eerikkilään herätti monia muistoja, ja melkeinpä vain iloisia sellaisia. Olen hävinnyt MM-finaalin kahdesti, nuorten maajoukkueessa ja naisten maajoukkueessa, mutta mm-kisaprojektit ovat silti olleet huippu kokemuksia. Ja matka siihen, että tuli valittua joukkueeseen! Oi oi, sitä tunteiden määrää! Iloa, turhautumista, kyyneleitä, toivoa...

U-19 maajoukkueen kanssa leireilimme Eerikkilässä usein. Ensimmäinen Eerikkilän leirini olin siihen aikaan isoin minulle tapahtunut juttu. Eerikkilässä porukkaan liittyivät jo loistavat maajoukkuetähdet. Päästäkseni Eerikkilään, minun piti useaan kertaan juosta postilaatikolle katsomaan, olenko saanut kirjeen joka kertoo, että onnistuin edellisellä maajoukkueleirille ja minut on valittu jatkoon seuraavalle leirille. Muistaakseni sain ainakin kolme tällaista kirjettä, ennen kuin saapui kirje, joka toivotti tervetulleeksi Eerikkilän leirille.
Jos pääsi Eerikkilään, oli päässyt todella pitkälle.

Eilen olin taas Eerikkilässä. Naisten maajoukkue valmistautui MM-turnaukseen, minä haastattelin ja tein töitä.
Hmm... He ehkä voittavat MM-kultaa.. Ja minä en ole mukana... 

Kyllä minä edelleen välillä kaipaan elämää huippusalibandymaalivahtina.
Mutta olen enemmän ja enemmän sujut sen kanssa, että en ole enää salibandymaalivahti.
Juuri eilen olin jopa ylpeä itsestäni. Mietin, että hienoa Hanna, olit rohkea ja vahva!
Lopetin jotain, minkä kanssa olin kasvanut lapsesta aikuiseksi, jotain mitä rakastin.
Mutta en minä kadonnut, vaikka en ollutkaan enää maalivahti.

Ja minä pääsin taas Eerikkilään! Hienommissa vaatteissa sitä paitsi.

Skärgårdsromantik och diplomati

Jag är mycket nöjd med hur jag tagit vara på min lediga måndag hittills. Efter sovmorgonen blev jag lite mer kär i ytterligare en ö. Brandön ligger bara en bro borta, och därifrån kommer jag till många små öar. Det är så fint där!

Jag har ingen stalker, jag fotade med min egen mobilkamera. 

Det kunde ha varit en löptur tagen ur en filosofisk konstfilm. Ljuset och miljön var vackra, och luften andades kreativ lugn. Sen joggade jag vilse och blev kissnödig. Samtidigt upptäckte jag att flera av de häftiga husen flaggade. För en stund trodde jag att jag skulle vara tvungen att kissa bakom en CD-registrerad bil, men sen hittade jag vägen hem igen. Puuuh. Jag behövde inte gömma mig (iklädd en knallrosa luvtröja) bakom en buske eller en bil och eventuellt starta grannfejder mellan ambassader.

På vägen hem påminde vinden mig om att det är dags att klä på sig ytterligare ett lager kläder när man är ute och joggar. Frös hela lunchen. Tur att lillasyster valde ett ställe som serverade varm mat. Och tur jag är så pass vuxen att jag är en stolt ägare av mössor och raggsockor. 

--

Työviikonlopun jälkeen uni maistui aamulla vähän pidempään. Sen jälkeen rakastuin vähän lisää saareen, montakohan näitä saarirakkauksia nyt on? Kulosaari on yhden sillan takana, ja sieltä pääsee monille pikkusaarille. Ja kaikkialla on kaunista!

Hölkkäni olisi voinut olla napattu filosofisesta taide-elokuvasta. Valo ja ympäristö olivat kauniita, ja ilma huokui luovaa rauhaa. Sitten minä eksyin ja minulle tuli pissahätä. Samaan aikaan huomasin, että monet suurista ja hienoista taloista liputtivat. Hetken luulin, että joudun kyykkimään pinkissä hupparissani CD-rekisteröiden auton takana, mutta onneksi löysin tien kotiin. En tarvinnut piileskellä autojen takana, tai jonkun puutarhan puskien, ja aloittaa naapuririitoja eri suurlähetystöjen välillä.

Kotimatkalla tuuli muistutti, että on aika lisätä vaatekerroksia, kun lähtee lenkille. Palelin koko lounaan. Onneksi pikkusisko valitsi lounaspaikan, joka tarjoili lämmintä ruokaa. Ja onneksi olen niin aikuinen, että olen ylpeä omistamistani pipoista ja villasukista.

Helsinki

Storstadslivet får ett extra plus i kanten idag.

Jag och kompisen njöt kaféts sena frukost och diskuterade på svenska. Vid bordet bredvid pratades det finska. Och sedan min kompis gick, har jag tjuvlyssnat på en intressant och för mig helt obegriplig diskussion på italienska. 

Dessutom har jag ätit årets första risgrynsgröt.

Mobilen berättar om torsdagsmorgonen. Någon hade tagit kundvagnsdansen till nästa nivå och julbelysningen har kommit till stan. 

Matkapuhelin kertoo torstaiaamusta. Joku oli vienyt ostoskärrytanssin askeleen pidemmälle, ja jouluvalaistus on saapunut kaupunkiin.

Suurkaupunkielämä saa tänään plussan reissuvihkoon.

Minä ja kaverimme nautimme kahvilan myöhäisestä aamupalasta ja keskustelimme ruotsiksi. Viereisessä pöydässä puhuttiin suomea. Ja sen jälkeen kun kaverini lähti, olen salakuunnellut mielenkiintoista, mutta minulle täysin käsittämätöntä keskustelua italiaksi. 

Sitä paitsi söin vuoden ensimmäisen joulupuuron.

Filter

Veronica Maggio träffade mig i hjärtat när hon kom med sången 17 år för några år sedan.
Tycker fortfarande att jag har mycket gemensamt med sångens huvudkaraktär.

"... och jag var 17 år, ville inte va den, som blev kvar..."
"... jag skulle utomlands, jag bytte efternamn, och blev en av dom som aldrig kommit hem..."
och
"... vad vill du veta om mig fråga bara, jag berättar vad som helst"

TÖÖÖT jag hade fel, har jag upptäckt nu.

Jag har nog aldrig varit svår att intervjua. Jag har delat med mig mina känslor, åsikter och pinsamma och stolta stunder. Jag har varit öppen och pratglad, och i olika omgångar har jag bloggat om ditta och datta. Äsch, jag har väl inte så mycket hemligheter, har jag tänkt. Jag har vuxit upp med sociala medier, jag twittrar, facebookar, instagrammar, pinnar och gör vines. En stor del av mitt liv finns på nätet.

Men jag berättar inte vad som helst. Egentligen vet jag inte om jag någonsin gjort det. 

Jag skrev ingen status på facebook när mitt hjärta gick sönder.
Jag har nog aldrig twittrat på allvar om hemlängtan. Om att slitas mellan två länder.
På min instagram kan man nog inte hitta en enda tår. Hah, som jag har kastat bort resurser: jag har aldrig gråtit så mycket som under den här hösten.
Och jag hade inte bloggat om dessa insikter, om jag inte visste att allt ordnar sig. Att jag faktiskt har den största resan bakom mig (kanske, förmodligen, förhoppningsvis).

Det är inte ett helt liv som man hittar på nätet när man söker på mig. Långt ifrån.

Och det är jag glad för.
En del saker vill jag behandla bara med (några av) mina vänner.
En stor del av texterna jag skriver behåller jag för mig själv.
Jag är öppen och pratglad och delar med mig. Men jag har ett filter.

Den senaste veckan har jag tänkt på och blivit förtjust i mitt inbyggda filter.
När livet är skit, orkar jag inte att det är skit överallt. Då är det roligt att det finns ställen som handlar om andra saker än struligt privatliv.
När livet känns bläääh så är det ofta så, att jag inte vet om det är små eller stora saker det handlar om. Då är det bättre att jag för en gångs skull håller tyst och låter tiden gå.

Samtidigt har jag stort respekt för dem som orkar att dela med sig när de går igenom svåra saker. Som till exempel Kristian Gidlund gjorde. Och det är ju viktigt att vi vågar vara sårbara även på den perfekta festen som hålls av internet.com. Nästa gång jag läser någon av mina favoritbloggar och tänker attans också, hens liv är så perfekt, ska jag försöka komma ihåg att mitt filter inte är på något sätt unik.

Men internet är en svår linje att balansera på. När ska man dela med sig och när ska man hålla tyst och ge tid för eftertanke?
Man kanske växer som människa och saker och ting förändras.
Men en tweet eller en facebookstatus får du aldrig bort. Inte ens den som är skriven i stundens hetta.

Hmm.. Det här inlägget gjorde nog ingen klokare. Jag kom inte med något svar om rätt eller fel.
Men jag tänker bara. Inte har alla mina tankar ett svar på någonting. Inte än i alla fall.

--

Veronica Maggio laulaa laulussaan 17 år henkilöstä, joka ei halua olla se joka jää jäljelle, kun muut lähtevät. Laulun päähenkilö lähtee ulkomaille, ja hänestä tulee yksi heistä, jotka eivät koskeen tule kotiin. Ja päähenkilöltä voi kysyä mitä vaan, oli leikkinä sitten totuus ja tehtävä, mä en oo koskaan, tai pullonpyöritys. "Minä kerron mitä vaan" laulaa Maggio.

Laulu osui minuun kovasti, kun se ilmestyi muutama vuosi sitten. Edelleen tunnen, että minussa on paljon tuota laulun päähenkilöä. Mutta olen nyt huomannut, että yksi asia ei täsmää: minä en kerro mitä vaan.

Olen aina ollut avoin ja kertonut itsestäni ja ajatuksista ja mielipiteistäni. Minua on varmaan ollut helppo haastatella, ja olen eri kohdissa elämää kirjoitellut blogeja eri jutuista. Olen kasvanut sosiaalisten medioiden kanssa, facebookkaan, tweettaan, instagrammaan, teen vinejä, pinnaan kuvia pinterestiin ja kirjoitan blogia. Ei minulla kaiketi ole paljon salaisuuksia, olen ajatellut. Iso osaa elämääni on netissä.

Mutta en minä kerro kaikkea. Enkä usko, että olen koskaan kertonukaan. 

En kirjoittanut facebookissa, kun sydämeni meni rikki.
En ole varmaan koskaan tweetannut vakavissani koti-ikävästä ja kahden maan väliin jäämisestä.
Instagramistani ei taida löytyä ainuttakaan kyyneltä. Hah, siinä on mennyt kuvamateriaalia hukkaan: tämän syksyn aikana olen itkenyt enemmän kuin koskaan.
Enkä nytkään olisi blogannut noita huomioita, jos en tietäisi, että asiat järjestyvät ja suurin osa matkastani on jo takana päin (luultavasti, toivottavasti).

Se ei ole kokonainen elämä, jonka minusta löytää netistä. 

Ja olen siitä onnellinen.
Joitain juttuja haluan kertoa vain joillekkin kavereille, ja ison osan teksteistäni pidän itselläni.
Olen avoin, mutta minullakin on filtteri.

Olen miettinyt tätä filtteriä viime viikkoin ja ihastunut siihen.
Kun asiat ovat pyllyllään, on kiva, etteivät ne ole pyllyllään joka paikassa. Kaiken elämän ei tarvitse käsitellä yksityisiä huolia.
Ja silloin kun tuntuu siltä, että asiat ovat pyllyllään, en usein tiedä onko kyseessä isoista vai pienistä asioista. Silloin on hyvä, että olen kerrankin hiljaa ja annan ajan kulua.

Samaan aikaan kunnioitan paljon niitä, jotka jaksavat jakaa oikeasti vaikeita asioitaan muiden kanssa. Kuten esimerkiksi Kristian Gidlund teki. Ja on tärkeää, että uskallamme olla haavoittuvia täydellisessä paikassa nimeltä internet.com. Se minun pitää muistaa seuraavan kerran kun ihailen jonkun bloggaajan täydellistä elämää. Että en ole mitenkään yksin filtterini kanssa.

Mutta internet on vaikea trapetsi. Milloin pitäisi kertoa, ja milloin pitäisi malttaa ja harkita? Asiat ehkä muuttuvat, mutta tweettiä tai facebookstatusta ei saa koskaan pois, vaikka se olisi miten hetken huumassa kirjoitettu.

Tästä kirjoituksesta ei viisastunut kukaan, en itsekään. Mutta ei kai kaikkien ajatusten pidä päätyä tulokseen oikeasta tai väärästä.

In her shoes

Många skratt igår och skrattet fortsätter när kamerans minneskort berättar sin version av kvällen och natten. Jävlar vilket självförtroende jag hade igår, i alla fall när jag skulle visa toalettens spegel vem som är tuffast.

Monta naurua eilen, ja nauraminen jatkuu, kun kameran muistikortti kertoo oman versionsa eilisillasta ja yöstä. Olipas taas itsetuntoa kohdallaan, vessan peilille postaillessa ainakin.

Klockan ringde tidigt denna lördag - Aikainen herätys tänä lauantaina

Tydligt att jag inte är husägare! Jag romantiserar allt fysiskt arbete på en sommarstuga. Oh vad härligt att kratta löv, prata, fika och beundra naturen. En förmiddag ute i friskt luft, ja visst! Ring mig nästa gång med! 

Mitt födelseland är väldigt vacker, framför allt en höstdag i slutet av november. 

On selvää, etten ole talon omistaja. Romantisoin kaiken talkootyön. Oi miten ihanaa haravoida, jutella, pitää kahvitauko ja ihailla luontoa. Aamupäivä ulkona raittiissa ilmassa, tottakai! Soittakaa minulle ensi kerrallakin!

Synnyinmaani on hyvin kaunis, varsinkin syyspäivänä marraskuun lopussa.

Bakom dagens leende - Päivän hymyn takana

Jag får meddelande från en vän som håller om sina nyfödda döttrar. Jag känner inte dessa flickor, men båda två är redan väldigt älskade och har en speciell plats i mitt hjärta.

I morgon ska jag fira i andra goda vänner sällskap att också vår vänskap vuxit. Henna och Jussis dotter är redan fyra månader gammal, det är dags för hennes mamma att dansa järnet.

Det ligger magasin här och där och i mobilalbumet har jag bilder på bokomslag jag ska köpa. Jag har mer intressant och bra läsning än vad jag hinner med.

Jag måste mejla ett flygbolag om att jag är en vegetarian,
och Pinterest får mig att tro att jag är en snickare som kan bygga alla sina egna möbler.

Lycka är en fin känsla.

Jag gillar att vara lycklig. Jag gillar att le, tänka positivt och vara naiv och optimistisk när det gäller mina träslöjd kunskaper.
Jag gillar (och är tacksam för) att löningen inte är min största glädjeämne. 

Saan aamulla viestin ystävältä, joka pitää sylissään vastasyntyneitä tyttäriään. En vielä tunne näitä kahta tyttöä, mutta rakastan molempia jo nyt. Sydämessäni on taas pari uutta vakioasujaa.

Huomenna juhlin toisten hyvien ystävien seurassa sen johdosta, että meidänkin ystävyytemme kasvaa. Hennan ja Jussin tytär on jo neljä kuukautta vanha, joten äidin on aika tanssia. 

Lehtiä lojuu siellä täällä ja kännykän kuva-albumissa on parin ostettavan kirjan kannen kuva. Minulla on enemmän mielenkiintoista ja hyvää luettavaa kuin mitä ehdin nauttia. 

Minun pitää lähettää sähköpostia lentoyhtiölle, ja kertoa olevani kasvissyöjä.
Sen lisäksi Pinterest saa minut uskomaan, että olen puuseppä joka voi rakentaa kaikki huonekalunsa ihan itse.

Onnellisuus on hieno tunne.

Tykkään olla onnellinen. Tykkään hymyillä, ajatella positiivisesti ja olla naiivi ja optimistinen puukäsityötaitojeni suhteen. 

Tykkään, ja olen siitä kiitollinen, että palkkapäivä ei ole suurin ilonaiheeni. 

Go for it

Sömn, en intressant intervju, joggning, dusch, mat, bloggar och kaffe. 

Jag är människa igen. 

I förmiddags blev jag glad när jag intervjuade golfarspelaren Minea Blomqvist-Kakko för ett senare program i radion. Hon pratade om hur viktigt det är tänka på hur vi pratar med idrottare och juniorerna. Vi bör uppmuntra idrottare att satsa, både de vuxna och juniorerna. Man ska inte fråga "vad ska du plugga/göra på riktigt" utan man ska stödja, vara positiv och få juniorerna tro att de kan bli proffs om de så vill. Och Blomqvist-Kakko är proffsidrottare så hon måste veta vad hon talar om. 

Det är väldigt givande att få träffa smarta, genuina och vänliga personer. I längden är det förmodligen en bättre bra arbetsförmån än en bil eller en bostad.

--

Unta, mielenkiintoinen haastattelu, hölkkä, suihku, ruokaa, blogeja ja kahvia.

Olen palannut ihmiseksi. 

Aamupäivällä tuli hyvä mieli, kun haastattelin Minea Blomqvisti-Kakkoa myöhempää Urheilun taustapeili-ohjelmaa varten. Hän puhui siitä, kuinka tärkeää kannustus ja positiivisuus on. Että aikuisille ja junioreille pitää puhua kannustavasti, ja rohkaista heitä satsaamaan. Ei pidä kysellä "mitä aiot opiskella/tehdä oikeasti" vaan tukea, ja saada juniorit uskomaan, että heistä voi tulla ammattilaisia, jos he niin haluavat. Ja Blomqvist-Kakko on ammattilaisurheilija, joten hän tietää mistä puhuu. 

On erittäin antoisaa tavata viisaita, aitoja, ystävällisiä ihmisiä. Pitkässä aikajuoksussa luultavasti paljon parempi työetu kuin auto tai asunto. 

Zzzzzz

Jag har så mycket respekt för småbarns föräldrar, sjömän, fiskare, de som jobbar på jour och andra som sover lite. I natt sov jag två timmar och jag har varit bakfull största delen av dagen. Det var mitt eget val, jag gick på nattbio natten innan ett morgonpass, så jag har ingen att skylla på. På jobbet gick det bra, och arbetsdagen gick fort, men man är inte riktigt sig själv när man knappt sovit. Man är småhungrig hela tiden, har svårt att koncentrera sig, har mindre tålamod... Fascinerande att sömnbrist påverkar en så mycket.

Efter jobbet sov jag två timmars tupplur. Sen var jag och såg på innebandy. I tredje perioden var jag trött och lite bakfull igen.

Så, nu ska jag sova och bli människa. Sömn, du är inte överskattad. Du är en härlig kompis.

--

Minulla on uudenlainen, suurempi kunnioitus pienten lasten vanhempia, kalastajia, merimiehiä, päivystäviä työläisiä ja muita, jotka nukkuvat vähän, kohtaan. Viime yönä nukuin vain kaksi tuntia ja olen ollut krapulainen suurimman osan päivästä. Se oli oma valintani, päätin mennä elokuvan yönäytökseen ennen aamuvuoroa, joten univelkani on ihan oma vikani. Töissä kaikki sujui hyvin ja päivä meni nopeasti, mutta en ole ihan itseni kun olen näin uneton. Koko ajan on vähän nälkä, keskittyminen on vaikeaa ja minulla (vielä) vähemmän kärsivällisyyttä.. Kiehtovaa, että univelka vaikuttaa ihmiseen niin paljon.

Töiden jälkeen nukuin kahden tunnin päiväunet ja menin katsomaan salibandya. Kolmannessa erässä olin taas väsynyt ja vähän krapulainen.

Joten nyt menen nukkumaan ja muutun ihmiseksi. Uni, et ole yliarvostettua. Olet mahtava kaveri.

God natt med vackra toner och ord från Bo Sundström/Titiyo/Annika Norlin:

Kontraster

Jag är svag för kontraster. Jag pratar mycket, men älskar att vara tyst. Jag tar gärna på mig klackar, men skulle inte kunna leva utan löparskor och andras stövlar som jag skiter ner. Jag spelade innebandy, men drömde om OS-guld. Bästa chokladen har något salt i sig. 

Jag tänker att kontraster ger mig stort omfång. Som i helgen. Söndagens brunch på Leva kungslador toppades med vill ha-begäret på deras bakgård. Ville ta hela växthuset med mig hem.

På Leva Kungslador. 

Dagen innan hade jag velat ta andra saker med mig hem: en hel crossbana. Enda sporten som får mig att le och skratta och njuta, trots att jag är sämst på det. 

På den sista bilden är jag som kör. Det var faktiskt tidigare i höstas.
Den är mycket redigerat. Jag kör absolut inte så fort. Jag är sämst på det här, men har roligt ändå. Tsing tsing, vuxenpoäng.

En aja näin kovaa, olen aiemmin lähettänyt tämän kuvan kaverille kehuskeluna ja siksi se on varsin käsitelty.

Snart dags för nya kontraster. Först ska jag tjuvtitta/följa med Sveriges VM-kval i fotboll och sen ska jag se nyaste Hunger Games filmen, på nattpremiären. Jag är hela tiden i samma sällskap, därav smygandet med fotboll. Med andra vänner hade det kanske varit tvärtom. Människor i min närhet har väldigt olika intressen, och sjutton också vad tråkigt det hade varit annars. 

--

Olen hyvin heikkoina kontrasteihin. Puhun paljon, mutta rakastan olla hiljaa. Laitan mielelläni jalkaan korkeat korot, mutta en selviäisi ilman juoksukenkiäni ja muiden saappaita, jotka saan liata. Pelasin salibandya, mutta unelmoin olympiakullasta. Parhaassa suklaassa on jotain suolaista. 

Ajattelen, että kontrastien väliin mahtuu paljon aineksia. Kuten viikonloppuuni. Sunnuntain brunssin viimeisteli kävely Leva kungslador-paikan takapihalla. Olisin halunnut piilottaa koko kasvihuoneen käsimatkatavaroihini.

Ja juuri edellisenä päivänä olin ajatuksissani pakannut ainoan laukkuni motocross-radalla. Ainoa urheilu, joka saa minut hymyilemään, nauramaan ja nauttimaan, vaikka olen siinä kaikista huonoin.

Nyt minun pitää kiirehtiä metroon, sillä kohta on uusien kontrastien aika. Ensin yritän salaa seurata Ruotsin karsintaa jalkapallon MM-kisoihin. Sen jälkeen menen katsomaan uuden Hunger Games elokuvan ensi-iltaan, yönäytökseen. Olen koko ajan samassa seurassa, siksi salailu jalkapallon suhteen. Toisten kavereiden seurassa se olisi ehkä ollut toisinpäin. Tuttavillani ja ystävilläni on hyvin erilaisia kiinnostuksen kohteita, ja vitsi miten tylsää olisikaan ollut, jos kaikki kaverit olisivat kiinnostuneita samoista asioista.

Gotland

Jag har suttit och gråtit på många flyg. Från Gotland, till Gotland. Från Finland, till Finland. Framför allt de senaste åren då jag haft ständig identitetskris har flygpersonalen fått bevittna många tårar. 

Idag satt på mitt flyg till Finland och log. Allt kändes så rätt.

Det är underligt hur viktig ett ställe kan bli. När jag föddes betydde Gotland ingenting för mig. Ön hade ingen värde för mig. Jag visste inte ens att en sådan ö fanns. Gotland fanns inte med när jag lärde mig att gå, när jag började spela innebandy, när jag pussades för första gången, drack min första fylla, drömde om att bli rockstjärna, vann min första FM-medalj eller när jag tog mitt körkort. Jag hade aldrig tänkt på den där ön på Östersjön när jag upplevde dessa stunder.

Men livet som händer när man är 19, 20, 21, 22, 23, 24 och 25 år gammal lämnar spår. Större än vad jag någonsin trott och velat tro. Någonstans under de åren blev Gotland mitt hem. 

Och sen tog det ännu några år innan jag insåg det.

Jag må vara en evig hoppetossa. Men jag behöver (förmodligen) inte vara rastlös för evigt.
En ö, som inte fanns i min värld när jag föddes, har lärt mig det.

Det är ganska häftigt. 

Gotland igår.

Olen istunut ja itkenyt monella lennolla. Matkalla Gotlannista, Gotlantiin, Suomesta ja Suomeen. Varsinkin viime vuosina lentohenkilökunta on nähnyt monia kyyneleitäni, kun olen yrittänyt ottaa selvää identiteetistäni.

Tänään istuin lennollani Suomeen ja hymyilin. Kaikki tuntui niin oikealta.

On omituista, ja kiehtovaa, miten tärkeä jostain paikasta voi tulla. Kun synnyin, Gotlannilla ei ollut minulle mitään arvoa. En tiennyt edes koko saaren olemassaolosta. Gotlanti ei merkinnyt minulle mitään, kun opin kävelemään, kun aloin pelata salibandya, kun pussailin ensimmäisen kerran, kun join ensimmäisen humalani, kun unelmoin rokkitähden urasta, kun voitimme ensimmäisen SM-mitalimme tai kun sain ajokorttini. En ollut koskaan ajatellut Gotlantia, kun koin nuo hetket.

Mutta elämä, joka tapahtuu kun on 19, 20, 21, 22, 23, 24 ja 25 vuotta vanha jättää isot jäljet. Isommat, kuin mitä olen uskonut ja mitä olen halunnut uskoa. Joskus noiden vuosien aikana Gotlannista tuli kotini.

Sitten kesti vielä monta vuotta ennen kuin ymmärsin sen.

Olen varmaan aina maltiton ja pompin ja seikkailen. Mutta minun ei tarvitse olla koko elämääni levoton. Sen minulle on opettanut saari, jota ei minun maailmassani ollut edes olemassa, kun synnyin.
Aika hienoa.

Helsinki-Vantaa

Här sitter jag, lyckligtlottad, som har ett flyg som går. Resmålet är Stockholm, men det är bara ett delmål. Efter Arlanda ska jag ta tupplur på ett par bussar och sen på ytterligare ett flyg. Efter det är jag i Visby.

Fotboll, vänner och mat. Och då har helgen bara börjat. 

Jag är verkligen lyckligtlottad. 

Tässä istun minä, onnekas, jolla on lento joka kulkee. Lentokohteeni on Tukholma, mutta se on vain välitavoite. Arlandan jälkeen otan nokoset parissa bussissa ja vielä toisessa lentokoneessa, ja sen jälkeen olen Visbyssä.

Sitten katson jalkapalloa, istun iltaa ystävien kanssa ja syön. Ja silloin viikonloppu on vasta alkanut.

Olen todella onnekas.

Tre snabba - Kolme nopeaa

Dagens tips: Se Alla är fotografer. Roligt och intressant! Och syns även i Finland.
Dagens morrr: Den jätte jätte jätte jätte smala kvinnan på gymmet som trampade, trampade, trampade på cykeln. I drygt en timme höll hon på, och hon blev kvar när vi gick. Tyvärr blir jag väldigt provocerad och arg när någon vill vara för smal.
Dagens jeeeheej: Bra stunder och samtal med vännerna, och än så länge ser det ut att det blir ännu fler sådana i Sverige i morgon kväll!

--

Päivän vinkki: Katsokaa Alla är fotografer. Hauskaa ja mielenkiintoista, ja näkyyy myös Suomessa.
Päivän ärrimurri: Kuntosalin todella, todella, todella, todella laiha nainen joka polki, polki ja polki aina vaan kuntopyörällä. Hän polki yli tunnin, ja jäi vielä polkemaan kun me lähdimme. Valitettavasti vihastun ja provosoidun todella paljon, kun joku haluaa olla liian laiha.
Päivän jippii: Hyviä hetkiä ja keskusteluja ystävien kanssa, ja ainakin tällä hetkellä saan nauttia useammista sellaisista huomenna illalla Ruotsissa.

I första avsnittet av Alla är fotografer diskuterades självporträtt. Jag har inte tagit några på ett tag. Men jag har så helvetes (ursäkta att jag svär) duktig bror som knäpper fina porträtt då och då. Den här är från sommaren.

Alla är fotografer-ohjelman ensimmäisessä jaksossa keskusteltiin omakuvasta/muotokuvista. En ole ottanut omakuvia hetkeen, mutta minulla on niin helvetin (anteeksi, kiroilin taas, auts, paha sana molemmilla kielillä...) taitava veli, joka ottaa hienoja muotokuvia silloin tällöin. Tässä yksi kesältä.