Idag diskuterade jag och morfar om minnet. Eller om när minnet sviker.
Min 83 år gammal morfar har Alzheimer och dåligt minne. Högst opålitlig. Jag utövar mycket källkritik på det han säger.
Det gamla minns morfar väl. En svensk mening som spritförsäljarna i hans barndom kunde. Psalmen hans far och andra män från Pukkila sjöng när de började marschen till Borgå och kriget. Mormors födelseår, som är ett par år efter morfars födelseår. Vilket gör det helt ologiskt att hon behövde dö före honom.
Men morfar kommer aldrig ihåg var jag jobbar. Ibland minns han inte vad jag eller mina syskon heter. Och oftast minns han inte att han redan berättat historien för fem minuter sen.
Jag frågade min morfar hur det känns att glömma. Eller rättare sagt: att inte minnas.
Morfar sa att det inte kändes något speciellt.
Jag förstår honom. Inte vet man att man glömt något innan någon annan påpekar det.
Jag fortsatt att ställa frågor. För jag tror att även den som inte minns förstår att hen inte minns. Ansikten som du inte kan sätta namnen på beter sig som din familj och folk i din närhet hänvisar till diskussioner och händelser du inte minns. Det måste vara vardag för morfar.
Morfar sa, att det är bara att gillar läget och acceptera det. "Man är den man är, och att åldras är som det är" han sa.
Så typiskt honom. Han kan acceptera att han blir äldre, men inte att det snart är läge att flytta till ålderdomshemmet. "Jag klarar mig väl" säger han alltid när jag frågar om det. Så även den här gången.
Vi bråkade en stund om människans självinsikt. Jag påstod att oftast förstår inte människan när det är dags att bli omhändertagen. Morfar påstod det motsatta.
Förmodligen har vi båda rätt.
Och när det kommer till mitt yrke så sa morfar att "inte försöker jag ens komma ihåg sådant. Det fastnar ändå inte i minnet. Så vad spelar det för roll."
Och inte gör det mig något. På ett sätt är det roligt att höra hur imponerad han blir när jag berättar att jag är journalist. Han beundrar mitt yrke. "Nämen journalist? Det måste vara ett roligt och spännande yrke!!" säger han alltid. Som om det var första gången jag berättade om det.
--
Juttelin tänään vaarin kanssa muistamisesta.
Vaarilla on Alzheimer, vaari on 83 vuotta vanha, ja vaarilla on huono muisti. Mikään tuore ei jää mieleen.
Vanhat asiat tulevat puheeksi hyvin usein. Se yksi ruotsinkielinen lause, jonka kaupustelijat osasivat. Se virsi, jota sotaan lähtevä iskä lauloi marssiessaan muiden nuorten miesten kanssa Porvooseen. Mummun syntymäaika, joka on vuotta myöhemmin kuin vaarin, mistä syystä on perin konua, että mummun piti kuolla ennen vaaria.
Mutta vaari ei muista missä minä olen töissä. Tai minun sisarusteni nimiä (ainakaan noin äkkiseltä, ilman kuvien apua). Tai että on viisi minuuttia sitten kertonut saman tarinan.
Kysyin miltä unohtaminen tuntuu.
Vaari sanoi, että ei oikein miltään.
Ymmärrän vaaria. Eihän unohtamisesta tiedä, ennen kuin joku muu siitä muistuttaa.
Jatkoin kuitenkin tivaamista. Uskon nimittäin, että muistisairaskin tajuaa, että ei muista. Ihmiset käyttäytyvät kuin tutut, muttet keksi nimiä. Viittaavat keskusteluihin, joita et muista käyneesi.
Vaari totesi, että unohtaminen on hyväksyttävä. "Ihminen on mitä on, ja vanheneminen on mitä on", hän sanoi.
Unohtamisen vaari voi hyväksyä. Mutta ei sitä, että vielä olisi aika muuttaa vanhainkotiin. Hän sanoi, että jos joku nyt hänet sinne passittaisi, niin hän lähettäisi passittajan matkoihinsa. "Pärjään ihan hyvin", hän sanoi.
Taistelimme hetken siitä, että ymmärtääkö ihminen, milloin ei (enää) pärjää.
Minä väitin, että ei ymmärrä. Vaari väitti, että ymmärtää.
Varmaan olemme molemmat oikeassa.
Niin, ja mitä minun ammattiini tulee, niin vaari sanoi että, "enhän minä sellaista edes paina mieleeni. Ei se kuitenkaan tartu, niin mitä sillä väliä".
Sitten hän lupasi tarkistaa minun muistini, kun olen 80-vuotta vanha.
