Helsinki

Storstadslivet får ett extra plus i kanten idag.

Jag och kompisen njöt kaféts sena frukost och diskuterade på svenska. Vid bordet bredvid pratades det finska. Och sedan min kompis gick, har jag tjuvlyssnat på en intressant och för mig helt obegriplig diskussion på italienska. 

Dessutom har jag ätit årets första risgrynsgröt.

Mobilen berättar om torsdagsmorgonen. Någon hade tagit kundvagnsdansen till nästa nivå och julbelysningen har kommit till stan. 

Matkapuhelin kertoo torstaiaamusta. Joku oli vienyt ostoskärrytanssin askeleen pidemmälle, ja jouluvalaistus on saapunut kaupunkiin.

Suurkaupunkielämä saa tänään plussan reissuvihkoon.

Minä ja kaverimme nautimme kahvilan myöhäisestä aamupalasta ja keskustelimme ruotsiksi. Viereisessä pöydässä puhuttiin suomea. Ja sen jälkeen kun kaverini lähti, olen salakuunnellut mielenkiintoista, mutta minulle täysin käsittämätöntä keskustelua italiaksi. 

Sitä paitsi söin vuoden ensimmäisen joulupuuron.

Filter

Veronica Maggio träffade mig i hjärtat när hon kom med sången 17 år för några år sedan.
Tycker fortfarande att jag har mycket gemensamt med sångens huvudkaraktär.

"... och jag var 17 år, ville inte va den, som blev kvar..."
"... jag skulle utomlands, jag bytte efternamn, och blev en av dom som aldrig kommit hem..."
och
"... vad vill du veta om mig fråga bara, jag berättar vad som helst"

TÖÖÖT jag hade fel, har jag upptäckt nu.

Jag har nog aldrig varit svår att intervjua. Jag har delat med mig mina känslor, åsikter och pinsamma och stolta stunder. Jag har varit öppen och pratglad, och i olika omgångar har jag bloggat om ditta och datta. Äsch, jag har väl inte så mycket hemligheter, har jag tänkt. Jag har vuxit upp med sociala medier, jag twittrar, facebookar, instagrammar, pinnar och gör vines. En stor del av mitt liv finns på nätet.

Men jag berättar inte vad som helst. Egentligen vet jag inte om jag någonsin gjort det. 

Jag skrev ingen status på facebook när mitt hjärta gick sönder.
Jag har nog aldrig twittrat på allvar om hemlängtan. Om att slitas mellan två länder.
På min instagram kan man nog inte hitta en enda tår. Hah, som jag har kastat bort resurser: jag har aldrig gråtit så mycket som under den här hösten.
Och jag hade inte bloggat om dessa insikter, om jag inte visste att allt ordnar sig. Att jag faktiskt har den största resan bakom mig (kanske, förmodligen, förhoppningsvis).

Det är inte ett helt liv som man hittar på nätet när man söker på mig. Långt ifrån.

Och det är jag glad för.
En del saker vill jag behandla bara med (några av) mina vänner.
En stor del av texterna jag skriver behåller jag för mig själv.
Jag är öppen och pratglad och delar med mig. Men jag har ett filter.

Den senaste veckan har jag tänkt på och blivit förtjust i mitt inbyggda filter.
När livet är skit, orkar jag inte att det är skit överallt. Då är det roligt att det finns ställen som handlar om andra saker än struligt privatliv.
När livet känns bläääh så är det ofta så, att jag inte vet om det är små eller stora saker det handlar om. Då är det bättre att jag för en gångs skull håller tyst och låter tiden gå.

Samtidigt har jag stort respekt för dem som orkar att dela med sig när de går igenom svåra saker. Som till exempel Kristian Gidlund gjorde. Och det är ju viktigt att vi vågar vara sårbara även på den perfekta festen som hålls av internet.com. Nästa gång jag läser någon av mina favoritbloggar och tänker attans också, hens liv är så perfekt, ska jag försöka komma ihåg att mitt filter inte är på något sätt unik.

Men internet är en svår linje att balansera på. När ska man dela med sig och när ska man hålla tyst och ge tid för eftertanke?
Man kanske växer som människa och saker och ting förändras.
Men en tweet eller en facebookstatus får du aldrig bort. Inte ens den som är skriven i stundens hetta.

Hmm.. Det här inlägget gjorde nog ingen klokare. Jag kom inte med något svar om rätt eller fel.
Men jag tänker bara. Inte har alla mina tankar ett svar på någonting. Inte än i alla fall.

--

Veronica Maggio laulaa laulussaan 17 år henkilöstä, joka ei halua olla se joka jää jäljelle, kun muut lähtevät. Laulun päähenkilö lähtee ulkomaille, ja hänestä tulee yksi heistä, jotka eivät koskeen tule kotiin. Ja päähenkilöltä voi kysyä mitä vaan, oli leikkinä sitten totuus ja tehtävä, mä en oo koskaan, tai pullonpyöritys. "Minä kerron mitä vaan" laulaa Maggio.

Laulu osui minuun kovasti, kun se ilmestyi muutama vuosi sitten. Edelleen tunnen, että minussa on paljon tuota laulun päähenkilöä. Mutta olen nyt huomannut, että yksi asia ei täsmää: minä en kerro mitä vaan.

Olen aina ollut avoin ja kertonut itsestäni ja ajatuksista ja mielipiteistäni. Minua on varmaan ollut helppo haastatella, ja olen eri kohdissa elämää kirjoitellut blogeja eri jutuista. Olen kasvanut sosiaalisten medioiden kanssa, facebookkaan, tweettaan, instagrammaan, teen vinejä, pinnaan kuvia pinterestiin ja kirjoitan blogia. Ei minulla kaiketi ole paljon salaisuuksia, olen ajatellut. Iso osaa elämääni on netissä.

Mutta en minä kerro kaikkea. Enkä usko, että olen koskaan kertonukaan. 

En kirjoittanut facebookissa, kun sydämeni meni rikki.
En ole varmaan koskaan tweetannut vakavissani koti-ikävästä ja kahden maan väliin jäämisestä.
Instagramistani ei taida löytyä ainuttakaan kyyneltä. Hah, siinä on mennyt kuvamateriaalia hukkaan: tämän syksyn aikana olen itkenyt enemmän kuin koskaan.
Enkä nytkään olisi blogannut noita huomioita, jos en tietäisi, että asiat järjestyvät ja suurin osa matkastani on jo takana päin (luultavasti, toivottavasti).

Se ei ole kokonainen elämä, jonka minusta löytää netistä. 

Ja olen siitä onnellinen.
Joitain juttuja haluan kertoa vain joillekkin kavereille, ja ison osan teksteistäni pidän itselläni.
Olen avoin, mutta minullakin on filtteri.

Olen miettinyt tätä filtteriä viime viikkoin ja ihastunut siihen.
Kun asiat ovat pyllyllään, on kiva, etteivät ne ole pyllyllään joka paikassa. Kaiken elämän ei tarvitse käsitellä yksityisiä huolia.
Ja silloin kun tuntuu siltä, että asiat ovat pyllyllään, en usein tiedä onko kyseessä isoista vai pienistä asioista. Silloin on hyvä, että olen kerrankin hiljaa ja annan ajan kulua.

Samaan aikaan kunnioitan paljon niitä, jotka jaksavat jakaa oikeasti vaikeita asioitaan muiden kanssa. Kuten esimerkiksi Kristian Gidlund teki. Ja on tärkeää, että uskallamme olla haavoittuvia täydellisessä paikassa nimeltä internet.com. Se minun pitää muistaa seuraavan kerran kun ihailen jonkun bloggaajan täydellistä elämää. Että en ole mitenkään yksin filtterini kanssa.

Mutta internet on vaikea trapetsi. Milloin pitäisi kertoa, ja milloin pitäisi malttaa ja harkita? Asiat ehkä muuttuvat, mutta tweettiä tai facebookstatusta ei saa koskaan pois, vaikka se olisi miten hetken huumassa kirjoitettu.

Tästä kirjoituksesta ei viisastunut kukaan, en itsekään. Mutta ei kai kaikkien ajatusten pidä päätyä tulokseen oikeasta tai väärästä.

In her shoes

Många skratt igår och skrattet fortsätter när kamerans minneskort berättar sin version av kvällen och natten. Jävlar vilket självförtroende jag hade igår, i alla fall när jag skulle visa toalettens spegel vem som är tuffast.

Monta naurua eilen, ja nauraminen jatkuu, kun kameran muistikortti kertoo oman versionsa eilisillasta ja yöstä. Olipas taas itsetuntoa kohdallaan, vessan peilille postaillessa ainakin.

Klockan ringde tidigt denna lördag - Aikainen herätys tänä lauantaina

Tydligt att jag inte är husägare! Jag romantiserar allt fysiskt arbete på en sommarstuga. Oh vad härligt att kratta löv, prata, fika och beundra naturen. En förmiddag ute i friskt luft, ja visst! Ring mig nästa gång med! 

Mitt födelseland är väldigt vacker, framför allt en höstdag i slutet av november. 

On selvää, etten ole talon omistaja. Romantisoin kaiken talkootyön. Oi miten ihanaa haravoida, jutella, pitää kahvitauko ja ihailla luontoa. Aamupäivä ulkona raittiissa ilmassa, tottakai! Soittakaa minulle ensi kerrallakin!

Synnyinmaani on hyvin kaunis, varsinkin syyspäivänä marraskuun lopussa.

Bakom dagens leende - Päivän hymyn takana

Jag får meddelande från en vän som håller om sina nyfödda döttrar. Jag känner inte dessa flickor, men båda två är redan väldigt älskade och har en speciell plats i mitt hjärta.

I morgon ska jag fira i andra goda vänner sällskap att också vår vänskap vuxit. Henna och Jussis dotter är redan fyra månader gammal, det är dags för hennes mamma att dansa järnet.

Det ligger magasin här och där och i mobilalbumet har jag bilder på bokomslag jag ska köpa. Jag har mer intressant och bra läsning än vad jag hinner med.

Jag måste mejla ett flygbolag om att jag är en vegetarian,
och Pinterest får mig att tro att jag är en snickare som kan bygga alla sina egna möbler.

Lycka är en fin känsla.

Jag gillar att vara lycklig. Jag gillar att le, tänka positivt och vara naiv och optimistisk när det gäller mina träslöjd kunskaper.
Jag gillar (och är tacksam för) att löningen inte är min största glädjeämne. 

Saan aamulla viestin ystävältä, joka pitää sylissään vastasyntyneitä tyttäriään. En vielä tunne näitä kahta tyttöä, mutta rakastan molempia jo nyt. Sydämessäni on taas pari uutta vakioasujaa.

Huomenna juhlin toisten hyvien ystävien seurassa sen johdosta, että meidänkin ystävyytemme kasvaa. Hennan ja Jussin tytär on jo neljä kuukautta vanha, joten äidin on aika tanssia. 

Lehtiä lojuu siellä täällä ja kännykän kuva-albumissa on parin ostettavan kirjan kannen kuva. Minulla on enemmän mielenkiintoista ja hyvää luettavaa kuin mitä ehdin nauttia. 

Minun pitää lähettää sähköpostia lentoyhtiölle, ja kertoa olevani kasvissyöjä.
Sen lisäksi Pinterest saa minut uskomaan, että olen puuseppä joka voi rakentaa kaikki huonekalunsa ihan itse.

Onnellisuus on hieno tunne.

Tykkään olla onnellinen. Tykkään hymyillä, ajatella positiivisesti ja olla naiivi ja optimistinen puukäsityötaitojeni suhteen. 

Tykkään, ja olen siitä kiitollinen, että palkkapäivä ei ole suurin ilonaiheeni. 

Go for it

Sömn, en intressant intervju, joggning, dusch, mat, bloggar och kaffe. 

Jag är människa igen. 

I förmiddags blev jag glad när jag intervjuade golfarspelaren Minea Blomqvist-Kakko för ett senare program i radion. Hon pratade om hur viktigt det är tänka på hur vi pratar med idrottare och juniorerna. Vi bör uppmuntra idrottare att satsa, både de vuxna och juniorerna. Man ska inte fråga "vad ska du plugga/göra på riktigt" utan man ska stödja, vara positiv och få juniorerna tro att de kan bli proffs om de så vill. Och Blomqvist-Kakko är proffsidrottare så hon måste veta vad hon talar om. 

Det är väldigt givande att få träffa smarta, genuina och vänliga personer. I längden är det förmodligen en bättre bra arbetsförmån än en bil eller en bostad.

--

Unta, mielenkiintoinen haastattelu, hölkkä, suihku, ruokaa, blogeja ja kahvia.

Olen palannut ihmiseksi. 

Aamupäivällä tuli hyvä mieli, kun haastattelin Minea Blomqvisti-Kakkoa myöhempää Urheilun taustapeili-ohjelmaa varten. Hän puhui siitä, kuinka tärkeää kannustus ja positiivisuus on. Että aikuisille ja junioreille pitää puhua kannustavasti, ja rohkaista heitä satsaamaan. Ei pidä kysellä "mitä aiot opiskella/tehdä oikeasti" vaan tukea, ja saada juniorit uskomaan, että heistä voi tulla ammattilaisia, jos he niin haluavat. Ja Blomqvist-Kakko on ammattilaisurheilija, joten hän tietää mistä puhuu. 

On erittäin antoisaa tavata viisaita, aitoja, ystävällisiä ihmisiä. Pitkässä aikajuoksussa luultavasti paljon parempi työetu kuin auto tai asunto. 

Zzzzzz

Jag har så mycket respekt för småbarns föräldrar, sjömän, fiskare, de som jobbar på jour och andra som sover lite. I natt sov jag två timmar och jag har varit bakfull största delen av dagen. Det var mitt eget val, jag gick på nattbio natten innan ett morgonpass, så jag har ingen att skylla på. På jobbet gick det bra, och arbetsdagen gick fort, men man är inte riktigt sig själv när man knappt sovit. Man är småhungrig hela tiden, har svårt att koncentrera sig, har mindre tålamod... Fascinerande att sömnbrist påverkar en så mycket.

Efter jobbet sov jag två timmars tupplur. Sen var jag och såg på innebandy. I tredje perioden var jag trött och lite bakfull igen.

Så, nu ska jag sova och bli människa. Sömn, du är inte överskattad. Du är en härlig kompis.

--

Minulla on uudenlainen, suurempi kunnioitus pienten lasten vanhempia, kalastajia, merimiehiä, päivystäviä työläisiä ja muita, jotka nukkuvat vähän, kohtaan. Viime yönä nukuin vain kaksi tuntia ja olen ollut krapulainen suurimman osan päivästä. Se oli oma valintani, päätin mennä elokuvan yönäytökseen ennen aamuvuoroa, joten univelkani on ihan oma vikani. Töissä kaikki sujui hyvin ja päivä meni nopeasti, mutta en ole ihan itseni kun olen näin uneton. Koko ajan on vähän nälkä, keskittyminen on vaikeaa ja minulla (vielä) vähemmän kärsivällisyyttä.. Kiehtovaa, että univelka vaikuttaa ihmiseen niin paljon.

Töiden jälkeen nukuin kahden tunnin päiväunet ja menin katsomaan salibandya. Kolmannessa erässä olin taas väsynyt ja vähän krapulainen.

Joten nyt menen nukkumaan ja muutun ihmiseksi. Uni, et ole yliarvostettua. Olet mahtava kaveri.

God natt med vackra toner och ord från Bo Sundström/Titiyo/Annika Norlin:

Kontraster

Jag är svag för kontraster. Jag pratar mycket, men älskar att vara tyst. Jag tar gärna på mig klackar, men skulle inte kunna leva utan löparskor och andras stövlar som jag skiter ner. Jag spelade innebandy, men drömde om OS-guld. Bästa chokladen har något salt i sig. 

Jag tänker att kontraster ger mig stort omfång. Som i helgen. Söndagens brunch på Leva kungslador toppades med vill ha-begäret på deras bakgård. Ville ta hela växthuset med mig hem.

På Leva Kungslador. 

Dagen innan hade jag velat ta andra saker med mig hem: en hel crossbana. Enda sporten som får mig att le och skratta och njuta, trots att jag är sämst på det. 

På den sista bilden är jag som kör. Det var faktiskt tidigare i höstas.
Den är mycket redigerat. Jag kör absolut inte så fort. Jag är sämst på det här, men har roligt ändå. Tsing tsing, vuxenpoäng.

En aja näin kovaa, olen aiemmin lähettänyt tämän kuvan kaverille kehuskeluna ja siksi se on varsin käsitelty.

Snart dags för nya kontraster. Först ska jag tjuvtitta/följa med Sveriges VM-kval i fotboll och sen ska jag se nyaste Hunger Games filmen, på nattpremiären. Jag är hela tiden i samma sällskap, därav smygandet med fotboll. Med andra vänner hade det kanske varit tvärtom. Människor i min närhet har väldigt olika intressen, och sjutton också vad tråkigt det hade varit annars. 

--

Olen hyvin heikkoina kontrasteihin. Puhun paljon, mutta rakastan olla hiljaa. Laitan mielelläni jalkaan korkeat korot, mutta en selviäisi ilman juoksukenkiäni ja muiden saappaita, jotka saan liata. Pelasin salibandya, mutta unelmoin olympiakullasta. Parhaassa suklaassa on jotain suolaista. 

Ajattelen, että kontrastien väliin mahtuu paljon aineksia. Kuten viikonloppuuni. Sunnuntain brunssin viimeisteli kävely Leva kungslador-paikan takapihalla. Olisin halunnut piilottaa koko kasvihuoneen käsimatkatavaroihini.

Ja juuri edellisenä päivänä olin ajatuksissani pakannut ainoan laukkuni motocross-radalla. Ainoa urheilu, joka saa minut hymyilemään, nauramaan ja nauttimaan, vaikka olen siinä kaikista huonoin.

Nyt minun pitää kiirehtiä metroon, sillä kohta on uusien kontrastien aika. Ensin yritän salaa seurata Ruotsin karsintaa jalkapallon MM-kisoihin. Sen jälkeen menen katsomaan uuden Hunger Games elokuvan ensi-iltaan, yönäytökseen. Olen koko ajan samassa seurassa, siksi salailu jalkapallon suhteen. Toisten kavereiden seurassa se olisi ehkä ollut toisinpäin. Tuttavillani ja ystävilläni on hyvin erilaisia kiinnostuksen kohteita, ja vitsi miten tylsää olisikaan ollut, jos kaikki kaverit olisivat kiinnostuneita samoista asioista.

Gotland

Jag har suttit och gråtit på många flyg. Från Gotland, till Gotland. Från Finland, till Finland. Framför allt de senaste åren då jag haft ständig identitetskris har flygpersonalen fått bevittna många tårar. 

Idag satt på mitt flyg till Finland och log. Allt kändes så rätt.

Det är underligt hur viktig ett ställe kan bli. När jag föddes betydde Gotland ingenting för mig. Ön hade ingen värde för mig. Jag visste inte ens att en sådan ö fanns. Gotland fanns inte med när jag lärde mig att gå, när jag började spela innebandy, när jag pussades för första gången, drack min första fylla, drömde om att bli rockstjärna, vann min första FM-medalj eller när jag tog mitt körkort. Jag hade aldrig tänkt på den där ön på Östersjön när jag upplevde dessa stunder.

Men livet som händer när man är 19, 20, 21, 22, 23, 24 och 25 år gammal lämnar spår. Större än vad jag någonsin trott och velat tro. Någonstans under de åren blev Gotland mitt hem. 

Och sen tog det ännu några år innan jag insåg det.

Jag må vara en evig hoppetossa. Men jag behöver (förmodligen) inte vara rastlös för evigt.
En ö, som inte fanns i min värld när jag föddes, har lärt mig det.

Det är ganska häftigt. 

Gotland igår.

Olen istunut ja itkenyt monella lennolla. Matkalla Gotlannista, Gotlantiin, Suomesta ja Suomeen. Varsinkin viime vuosina lentohenkilökunta on nähnyt monia kyyneleitäni, kun olen yrittänyt ottaa selvää identiteetistäni.

Tänään istuin lennollani Suomeen ja hymyilin. Kaikki tuntui niin oikealta.

On omituista, ja kiehtovaa, miten tärkeä jostain paikasta voi tulla. Kun synnyin, Gotlannilla ei ollut minulle mitään arvoa. En tiennyt edes koko saaren olemassaolosta. Gotlanti ei merkinnyt minulle mitään, kun opin kävelemään, kun aloin pelata salibandya, kun pussailin ensimmäisen kerran, kun join ensimmäisen humalani, kun unelmoin rokkitähden urasta, kun voitimme ensimmäisen SM-mitalimme tai kun sain ajokorttini. En ollut koskaan ajatellut Gotlantia, kun koin nuo hetket.

Mutta elämä, joka tapahtuu kun on 19, 20, 21, 22, 23, 24 ja 25 vuotta vanha jättää isot jäljet. Isommat, kuin mitä olen uskonut ja mitä olen halunnut uskoa. Joskus noiden vuosien aikana Gotlannista tuli kotini.

Sitten kesti vielä monta vuotta ennen kuin ymmärsin sen.

Olen varmaan aina maltiton ja pompin ja seikkailen. Mutta minun ei tarvitse olla koko elämääni levoton. Sen minulle on opettanut saari, jota ei minun maailmassani ollut edes olemassa, kun synnyin.
Aika hienoa.

Helsinki-Vantaa

Här sitter jag, lyckligtlottad, som har ett flyg som går. Resmålet är Stockholm, men det är bara ett delmål. Efter Arlanda ska jag ta tupplur på ett par bussar och sen på ytterligare ett flyg. Efter det är jag i Visby.

Fotboll, vänner och mat. Och då har helgen bara börjat. 

Jag är verkligen lyckligtlottad. 

Tässä istun minä, onnekas, jolla on lento joka kulkee. Lentokohteeni on Tukholma, mutta se on vain välitavoite. Arlandan jälkeen otan nokoset parissa bussissa ja vielä toisessa lentokoneessa, ja sen jälkeen olen Visbyssä.

Sitten katson jalkapalloa, istun iltaa ystävien kanssa ja syön. Ja silloin viikonloppu on vasta alkanut.

Olen todella onnekas.

Tre snabba - Kolme nopeaa

Dagens tips: Se Alla är fotografer. Roligt och intressant! Och syns även i Finland.
Dagens morrr: Den jätte jätte jätte jätte smala kvinnan på gymmet som trampade, trampade, trampade på cykeln. I drygt en timme höll hon på, och hon blev kvar när vi gick. Tyvärr blir jag väldigt provocerad och arg när någon vill vara för smal.
Dagens jeeeheej: Bra stunder och samtal med vännerna, och än så länge ser det ut att det blir ännu fler sådana i Sverige i morgon kväll!

--

Päivän vinkki: Katsokaa Alla är fotografer. Hauskaa ja mielenkiintoista, ja näkyyy myös Suomessa.
Päivän ärrimurri: Kuntosalin todella, todella, todella, todella laiha nainen joka polki, polki ja polki aina vaan kuntopyörällä. Hän polki yli tunnin, ja jäi vielä polkemaan kun me lähdimme. Valitettavasti vihastun ja provosoidun todella paljon, kun joku haluaa olla liian laiha.
Päivän jippii: Hyviä hetkiä ja keskusteluja ystävien kanssa, ja ainakin tällä hetkellä saan nauttia useammista sellaisista huomenna illalla Ruotsissa.

I första avsnittet av Alla är fotografer diskuterades självporträtt. Jag har inte tagit några på ett tag. Men jag har så helvetes (ursäkta att jag svär) duktig bror som knäpper fina porträtt då och då. Den här är från sommaren.

Alla är fotografer-ohjelman ensimmäisessä jaksossa keskusteltiin omakuvasta/muotokuvista. En ole ottanut omakuvia hetkeen, mutta minulla on niin helvetin (anteeksi, kiroilin taas, auts, paha sana molemmilla kielillä...) taitava veli, joka ottaa hienoja muotokuvia silloin tällöin. Tässä yksi kesältä.

Mindre än tre - Pienempi kuin kolme

Jag är kär.
Men tyvärr tror jag att det handlar om en olycklig kärlek.
Vi skulle nog funka ihop, han och jag. Han är jordnära och rolig och charmig.
Men han är en fiktiv karaktär i en norsk tv-serie.
Satan i gatan.

Han heter Endre. Jag skrattar lite nervöst när jag tänker "nomen est omen".

 

Skärmdumpar från SVT. Obs det är han som säger båda citaten, också "Om du vill bjuda dem ska du göra det. Jag ordnar maten, och du ordnar resten."

Olen rakastunut.

Mutta valitettavasti uskon, että kyseessä on onneton rakkaus.
Olisimme varmasti hyvä pari. Hän on maanläheinen, hauska ja charmikas.
Mutta hän on mielikuvituksen kehittämä hahmo norjalaisessa tv-sarjassa. 

Pannahinen..

Hänen nimensä on Endre. Naurahdan hermostuneesti, kun mietin että nomen est omen. 

Se on juuri hän, Endre, joka puhuu molemmissa kuvissa, ja sanoo: "Sinun täytyy selvittää tämä. Teet niin kuin haluat. Jos haluat kutsua heidät meille, niin kutsu. Minä teen ruoan, sinä hoidat muut järjestelyt."

Mustaschchock x 2

Mycket mustasch på mina sociala medier idag.
Men jag har också åkt mycket buss, eftersom jag ville spela innebandy och för att jag är glömsk.

Nu ska jag försöka sova, vilket kommer att bli svårt. Jag är väldigt upp i varv efter en intensiv dag och kväll. Det är en nackdel med kvällsjobb: det är svårt att somna direkt efter arbetet. Tankarna snurrar och hjärnan är redo för nästa uppdrag.. Att klättra till loften och somna känns inte tillräckligt spännande, tycker min hjärna just då.

Tröttheten kom och ta mig! Jag är din!

--

Sosiaalisissa medioissani esiintyy tänään paljon viiksiä.
Mutta olen myös matkustanut paljon bussilla, koska halusin pelata salibandya ja koska olen unohtelias.

Nyt aion yrittää nukkua. Se tulee olemaan hankalaa, koska olen hyvin pirteä ja energinen tapahtumarikkaan ja intensiivisen päivän ja illan jälkeen. Se on iltatöiden huono puoli: heti töiden jälkeen on usein vaikea nukahtaa, kun ajatukset juoksevat ja aivot ovat valmiina tarttumaan seuraavaan, jännittävään tehtävään. Parveen kiipeäminen ja nukkuminen ei tunnu niistä juuri silloin tarpeeksi jännältä.

Väsymys, tule ja iske nyt äkkiä!

Jarkko Nieminen antaa itselleen kasin päivän voitosta (6-4, 6-1): "Vähän lomatennikseltä tuntui" #tennisfi #ippopen pic.twitter.com/sPEF7hZWiD
— hanna sihlman (@hannakarroliina) November 13, 2013

Håller tummarna - Pidän peukkuja

Andras problem och strider blir mer verkliga när de påverkar ens egen vardag. Kanske dumt, men så är det i alla fall med mig. 

Jag försöker bry mig om allas problem, jag läser på och följer med händelserna, och jag försöker engagera mig i saker och ting.

Men visst växer mitt intresse när någonting påverkar just mig (alternativ mina nära och kära).

Till exempel just nu hoppas jag verkligen att strejken hos Finnair inte blir av. Jag vill i stället att min resa till Gotland blir av. 

Och hoppas de har god mat på förhandlingsbordet. De får inte vara matarga. Annars blir de aldrig sams. 

--

Muiden ongelmista ja taisteluista tulee todellisimpia, kun ne vaikuttavat minun elämääni ja arkeeni. Ehkä se on tyhmää, mutta niin ainakin minä toimin. 

Yritän välittää kaikkien ongelmista, olen kiinnostunut asioista, luen uutisia ja seuraan tapahtumia, ja yritän olla jollain tapaa aktiivinen, kun maailmassa tapahtuu. 

Mutta kiinnostukseni ja aktiivisuuteni kasvaa heti, kun jokin asia vaikuttaa minun arkeeni tai läheisteni elämään.

Esimerkiksi juuri nyt toivon todella, että lakko Finnairilla ei toteudu. Haluan, että viikonloppuni Gotlannissa toteutuu.

Ja toivottavasti neuvottelupöydässä istuville tarjotaan hyvää ruokaa, ja paljon. He eivät saa olla nälkäisiä ja vihaisia sen takia. Muuten he eivät koskaan ala kavereiksi. 

Kameran berättar - Kamera kertoo

Jag berömde tidigare helgen som var. Med all rätt! Jag rekommenderar alla att tillbringa en dag med kreativa människor som har överskott av energi och idéer, och som gillar kaffe. Man får skratta, göra roliga saker, instagramma massor, göra vines tillsammans och så får man dricka många goda kaffe. Lari hade till och med en espressomaskin i sin bil. Och hundra kilo kaffe.

Och så blev min kamera blev glad när jag tog den ut på en tur i naturen. Den älskar äventyr. Det har jag bestämt mig. Hur roligt har en kamera, som bara hänger inomhus? Naj, inte jätte jätte jätte jätte roligt. Om det inte dansas på bordet eller utövas sport.

Här är några exempel på stunder som får kameran och mig bakom kameran att le:

Den sista bilden är en "making of a vine"-bild. Det är så roligt att hänga med människor som uppskattar skojigheter på sociala medier och roliga videos.

Viimeisessä otoksessa teemme vine videota. On mahtavaa viettää aikaa sellaisten henkilöiden seurassa, jotka arvostavat sosiaalisessa mediassa hassuttelua ja hauskoja videoita. 

En suotta aiemmin kehunut lauantaita. Suosittelen kaikille, viettämään aikaa hauskojen, luovien ihmisten seurassa, joilla on liikaa energiaa ja ideoita, ja jotka tykkäävät kahvista. Saat nauraa, tehdä hauskoja juttuja, instagrammata monta kivaa kuvaa, tehdä yhdessä hauskoja videoita ja juoda monta hyvää kahvia. Larilla oli kahvikone jopa autossaan. Ja sata kiloa kahvia. 

Ja kamerani oli iloinen, kun se pääse seikkailemaan. Kamerani tykkää seikkailuista ja kommelluksista. Olen päättänyt niin. Kuinka kivaa on kameralla, joka hengaa vain sisätiloissa? Ei tosi tosi tosi tosi tosi kivaa. Paitsi jos sisätiloissa tanssitaan pöydillä tai urheillaan.

Yllä muutama esimerkki hetkistä, jotka saavat kameran ja minut kameran takana hymyilemään.

Knaks

Jag tror det är så det låter när saker och ting faller på sin plats. Och jag tror jag hör det ljudet eka någonstans där framme. Det känns overkligt: snart är jag redo för en ny livskris, för min 25/26 års kris börjar kanske, kanske gå över.

Tuolta se varmaan kuulostaa, kun asiat kolahtavat paikalleen. Ja minä luulen, että tuo naksahdus kaikuu tuolla jossain jo. Se tuntuu epätodelliselta, mutta kohta olen valmis uudelle elämänkriisille, koska 25/26 vuosien kriisini on ehkä, ehkä kohta ohi.

JESH.

Mobilen berättar - Matkapuhelin kertoo

Jag skulle inte vilja leva utan min mobil. Med den håller jag kontakten med många nära och kära, jag twittrar, facebookar, gör vines, läser nyheter, googlar saker jag undrar och tar kort. Många kort. Jag fångar roliga och fina ögonblickar, post-it lappar, recept, boktips, låttips, konstiga saker i tidningar och allt annat möjligt. 

Mobilkameran är nästan alltid med mig, och vet det mesta om mig. 

Nu får den berätta ett par saker till er.

--

En haluaisi elää ilman matkapuhelinta. Matkapuhelimeni avulla pidän yhteyttä moniin lähimmäisiini ja rakkaimpiini, minä twiittaan, facebookkaan, teen vinejä, luen uutisia, googlaan pohtimiani asioita ja otan kuvia. Monia, monia kuvia. Tallennan hauskoja ja hienoja hetkiä, muistilappuja, reseptejä, kirjavinkkejä, lauluvinkkejä, hassuja juttuja lehdissä ja kaikkea mahdollista. 

Matkapuhelimen kamera on lähes aina mukanani, ja tietää minusta lähes kaiken.
Nyt se saa kertoa muutaman jutun teille. 

--

Äventyrslördagen avslutades med filmen United. Bra film och otroligt snyggt filmat.

Seikkailulauantai päättyi elokuvalla United. Hyvä elokuva, ja todella hienosti kuvattu.

Idag firades pappor, och mamma och pappa var härligt spontana och föreslog lyxig lunch på Haiko gård i Borgå. Jag tvekade inte en sekund. Har bott i Borgå, men aldrig varit på Haiko gård. Började fylla i adressändringen på en gång när jag kom in på gården. 

Tänään oli isien juhlapäivä, ja äiti ja iskä olivat ihanan spontaaneja ja ehdottivat, että mennään luksuslounaalle Haikon kartanoon. En epäröinyt hetkeäkään. Vaikka olen asunut monta vuotta Porvoossa, en ole koskaan ollut Haikkoon kartanossa. Aloin täyttää muuttoilmoitusta heti, kun tulin ovista sisään. 

Det rådde hård konkurrens om uppmärksamheten. Vi var många som ville få blickarna på oss: pappa, min äldsta bror, jag och alla pampiga människor på tavlorna.

Huomiosta käytiin kovaa taistelua. Meitä oli monta jotka halusivat katseiden kohteiksi: iskä, vanhin veljeni, minä, ja kaikki ihmiset komeissa tauluissa.

God mat i vacker miljö och gott sällskap. Hurra och tack för vår pappa. Såhär borde alla firas då och då.

Hyvää ruokaa kauniissa tilassa ja hyvässä seurassa. Hurraa iskä ja kiitos, että iskä on olemassa. Kaikkia pitäisi juhlia näin silloin tällöin.

Mycket bra lördag - Hieno lauantai

Han är lite längre än jag, min bror Antti. Men jag hoppar högre.

Hän on vähän pidempi kuin minä, veljeni Antti. Mutta minä hyppään korkeammalle.

Morsgrisar är vi allihopa

Som jag skrev nedan så var det många idrottsgrenar i sportradion i går.

Bra diversitet på det sättet men satan i gatan och sjutton också och ajabaja vad det är svårt att skapa könsbalans i sportnyheter.

Det är svårt för att jag är så pass ny på redaktionen. Att männen dominerar sportnyheter handlar till stor del (tror jag) av vana och tradition. NHL, övrig herrhockey och formula 1 sitter djupt i finska sportnyheternas ryggrad och alla dessa grenar är väldigt populära. Vanor och traditioner tar tid och mod att brytas. Det syns även i inflödet till redaktionen. Det mesta som kommer utifrån handlar om herrlag eller herridrottare. Men det finns så många sporter, många idrottare, och för varje vecka som går vågar jag mer och mer. Och jag är inte jätte blyg och jätte rädd av mig från första början.

Det är väldigt lätt att sända ut sportnyheterna utan att reflektera över könsbalansen. Såklart ska jag berätta om herrhockey och herrarna som ska åka skridskor ska vi prata om och så spelar U-17 herrarna fotboll… Helt plötsligt har jag en sändning där jag inte säger ett ord om damidrott. Det är lätthänt, jag lovar. Det handlar både om utrymme och tid. Jag tror att det är den mansdominerade bilden av sportvärlden som kommer fram per automatik. Även när det är jag, en före detta idrottare som vill att damidrotten uppmärksammas, som sänder sportnyheter. Att försöka skapa balans däremot, det är ett medvetet val. Så tror i alla fall jag, i alla fall just nu. I framtiden är det kanske annorlunda.

Jag kan inte ändra allt, men lite, och små grejer är jag uppmärksam på. Jag säger inte ”fotboll” och ”damfotboll”. Jag talar om herrfotboll och damfotboll. Och när jag träffar juniorer så uppmuntrar jag dem att satsa på sin sport, oavsett kön. Jag frågar inte tjejerna vad de har för backup-plan, vad de ska utbilda sig till eller vad de vill bli på riktigt. Jag har lovat mig själv att jag inte ska vara den som ger juniorerna en lektion i ”tusen anledningar till att det är omöjligt för kvinnor att bli proffsidrottare”. Jag har bestämt mig, att jag ska försöka få tjejjuniorerna tro att de kan erövra hela sportvärlden, om de så vill. Precis som killarna kan.

Lite jobbtankar blev det ändå… Nu till skogs!

VI VANN FM-SILVER!!! ME VOITETTIIN SM-HOPEAA!!

Kuten alla kirjoitin, eilisissä Urheiluradion lähetyksissä oli mukana monta lajia. Monipuolisten lähetysten tekeminen ei ole vaikeaa, tässä maassa on niin paljon urheilua. Mutta ai että, ja seitsemäntoista sentään ja pannahinen miten vaikeaa on tehdä lähetyksiä, joissa miehet ja naiset saisivat yhtä paljon tilaa.

Se on vaikeaa, koska olen niin uusi työntekijä. Luulen, miesten ylivoima urheilu-uutisissa johtuu paljolti tavoista ja tottumuksista. NHL, muu miesten jääkiekko ja formula 1 ovat tärkeä ja iso osa suomalaisten urheilu-uutisten selkärankaa, ja kaikki nämä lajit ovat hyvin suosittuja. Tottumuksia ja tapoja on vaikeaa muuttaa, se vaatii aikaa ja rohkeutta. Se näkyy myös meille tulevassa materiaalissa: suurin osa meille tulevista urheilu-uutisista ja yhteydenotoista koskee miesten urheilua. Mutta lajeja ja urheilijoita on monia, ja joka viikko uskallan vähän enemmän ajatella tapojen ulkopuolella. Ja minä en ole hirveän ujo ja pelokas alkujanikaan.

On todella helppoa tehdä urheilu-uutisia välittämättä sukupuolitasapainosta. Tottakai kerron miesten jääkiekosta, ja sitten ovat nämä pikaluistelijamiehet, ja tällä hetkellä alle 17-vuotiaat miehet pelaavat jalkapalloa… Ja wips olen luonut lähetyksen, jossa ei mainittakkaan naisurheilua. Näin käy helposti, ja kenelle vaan. Myös minulle, joka on entinen urheilija ja sitä mieltä, että naisurheilu ansaitsee huomiota. Luulen, että miesten hallitsema urheilumaailma välittyy automaattisesti, mutta miesten ja naisten yhteisen urheilumaailman välittäminen vaatii tietoisia valintoja. Ainakin minä luulen, että se on niin, ainakin nyt. Tulevaisuudessa tilanne on ehkä eri.

En pysty muuttamaan kaikkea, mutta jotain, ja muutamiin pieniin asioihin kiinnitän huomiota. En puhu jalkapallosta ja naisten jalkapallosta, vaan miesten jalkapallosta ja naisten jalkapallosta. Kun tapaan junioreita, en kysy tytöiltä, että mitä heistä tulee isona sitten oikeasti, mikä on heidän varasuunnitelmansa ja mitä he aikovat opiskella. Olen luvannut itselleni, että minä en ole se joka pitää junioreille luennon aiheesta ”tuhat syytä miksi naisten on lähes mahdotonta olla ammattiurheilijoita”. Minä aion olla se, joka saa tyttöjuniorit uskomaan, että he voivat valloittaa urheilumaailman, jos niin haluavat. Ihan niin kuin pojatkin.

Tuli sitten ajateltua töitä. Nyt lähden metsään!